4-Xtremes – del 18: På glid på Peloponnesos

800 liter diesel räckte precis för att utforska det grekiska fastlandet. Mycket av bränslet hade vi under de senaste veckorna förbrukat på Peloponnesos. Och den stora halvön sydväst om Aten, som påminner om en hand med spretande fingrar, hade dessutom några förarutmaningar att bjuda på. Mer om det senare. 

Om man, som vi, kommer norrifrån måste man korsa Rio-Antirrio-bron för att nå Peloponnesos. Fast ”måste” är ju fel ord. Den över två kilometer långa färden över snedkabelbron med utsikt över Patrasbukten åt ena hållet och Korintiska viken åt det andra är en upplevelse.

Vacker camping – på Golden Sand Beach på Peloponnes.

Vandringar i vinterjacka.

Vi trodde att det skulle vara sol och behagliga temperaturer i Grekland även på vintern. Och visst fick vi några riktigt fina dagar i januari. Men det är inget man ska räkna med, vet vi nu: oftast blåste det kallt och regnade, så vi behövde våra vinterjackor varje dag. Trots det kunde vi ta långa promenader i pinjeskogarna innanför stränderna.

På tredje dagen kom våra sandstegar till användning, men inte för oss: en familj hade kört fast sin pickup ända upp till chassit i sanden. Men med lite skyfflande, knuffande och stegarna under hjulen kom bilen loss på första försöket.

Över 50 campingbilar på stranden.

Med tiden kom fler och fler människor i skåpbilar, campingbilar och lastbilar till Voidokilia-stranden. Vi drog vidare, men det var mycket folk på stränderna på hela södra Peloponnesos. På en strand såg vi fler än 50 fordon. Trots eller kanske på grund av corona träffar man många som campar i flera veckor.

I halvöns inland är landskapet helt annorlunda än vid stränderna. På vissa platser känns det nästan tropiskt. Tillbaka vid kusten campade vi vid Dimitrios-vraket som omges av många historier – vissa mer trovärdiga än andra. Sanningen om varför skeppet ligger där och rostar har vi fortfarande inte fått höra. Men det är och förblir ett suveränt fotomotiv.

Förut härskade erövrarna, nu turisterna.

Vid östkusten tronar den lilla staden Monemvasia på en klippa. Sedan femhundratalet har den intagits av franker, bysantiner, veneter, korsriddare och turkar. I dag är den ett europeiskt kulturarv, och turisterna har tagit över i stället.

Den bysantinska ruinstaden Mystras kunde vi bara se från parkeringsplatsen, eftersom en del av den håller på att restaureras. Därför åkte vi vidare till ett skidområde på ca 1 600 meters höjd – och hade svårt att föreställa oss att man kan åka skidor där. Vem har hört talas om vintersport i Grekland? Någon snö fanns det inte heller.

Innan vi kom tillbaka till vår utgångsort Patras besökte vi ett vattenmagasin i bergen. På vägen dit körde vi genom små byar som fick oss att svettas en aning. Gatorna var visserligen ganska breda, men många invånare var inte så noga med hur de parkerade. Flera gånger var det bara några centimeter mellan våra blinker – Axorns bredaste parti på ”bilhöjd” – och bilarnas ytterbackspeglar.

Vi har bestämt nästa mål!

Vägen runt sjön var överväxt på båda sidor och delvis bortspolad. Vi var lättade när vi kom fram till en äng där vi kunde slå läger. Det var så låg vattennivå i magasinet att man kunde se ruinerna av översvämmade hus. En spännande inblick i gångna tider.

Till slut lämnade vi Peloponnesos via Rio-Antirrio-bron igen. Innan dess hade vi klurat fram nästa mål, och det är nu bestämt. För att vi ska kunna ta oss dit och få röra oss fritt där krävs tre negativa coronatest, två färjeturer och en veckas karantän på hotell. Det kan nog bli en och annan överraskning, så därför vill vi inte avslöja för mycket. Om allt funkade eller ej får ni läsa om i nästa rapport.

Foto och video: 4-Xtremes