Andrea och Mike avslutar sin extrema resa. Och de är redan tillbaka på vägarna igen – del 13

Promenad på den övergivna bobbanan.

Innan vi kom fram till huvudstaden Sarajevo körde vi längs smala, kurviga bergsvägar för att komma fram till ett speciellt utflyktsmål: den övergivna bobbanan från de olympiska vinterspelen 1984. Trafiken var nästan obefintlig, så det var riktigt kul att köra där. Vi mötte ett par bönder som vinkade glatt åt oss. I sådana stunder kändes vår militärgröna lastbil en aning olämplig, eftersom det inte är alltför länge sedan ett brutalt krig pågick här. Trots det var det en rolig upplevelse att spatsera nedför den graffititäckta bobbanan och flåsande klättra upp igen.

Därifrån åkte vi vidare med vår Axor nerför berget och in centrala Sarajevo. Stadens basar väckte starka minnen av de första månaderna i Turkiet och Iran. Även i Sarajevo såg vi hur kriget satt sina spår: man kan fortfarande se kulhål i många byggnader. Sedan var det dags att lämna staden igen. Vi tog den vanliga turistrutten till Mostar och Kravice-vattenfallet.

Filminspelning på ön Krk.

I Kroatien gjorde vi vårt första stopp på stranden. Där stod vi parkerade i flera dagar på en landtunga. På ena sidan hade vi en flod där vi kunde få färskvatten, och på andra sidan en lugn vik med det härligt klart vatten, som är så typiskt för kroatiska Adria.

På ön Krk hittade vi en toppenplats att slå läger på: i ett gammalt stenbrott, återigen precis vid vattnet – och bakom oss den enorma bron som förbinder ön med fastlandet. Det var också här vi träffade RoadStars-teamet för att återuppleva vår resa på film. I två dagar körde vi tillsammans kors och tvärs över ön för att spela in på olika platser.

Vi har inte lust att avsluta äventyret.

Efter filminspelningen skulle vi sedan – via Slovenien och Italien – åka tillbaka till Schweiz. Men det måste erkännas att vi gjorde vårt bästa för att försöka skjuta upp återkomsten. Naturligtvis såg vi fram emot att få träffa familjen och vännerna igen. Men samtidigt ville vi inte att äventyret skulle ta slut.

Därför körde vi utmed hela Istriens kust och njöt av värmen och den salta havsluften. Även i Slovenien försökte vi hitta en plats för natten. Trots att vi på väg till Italien alltså egentligen bara skulle passera en så liten del av landet att vi lätt hade kunnat klara det på en timme.

Vi har kört nästan 4700 mil.

Men till slut kunde vi inte dra ut på det mer, utan körde över gränsen till Schweiz i Chiasso. Vi lät vårt Carnet de Passage, som vi hade använt för att få ta in vår Axor i vissa länder, stämplas som ogiltigt – och hälsades av ett underskönt bergspanorama. Så typiskt för Schweiz. Vårt första mål var sjön Walensee sydost om Zürich. Det var där vi nollställde vägmätaren för ett år sedan, när vi officiellt startade vår resa. Vid den officiella avslutningen stod den på: 46 968 kilometer.

Det är för övrigt med avsikt som vi inte skriver att vi har åkt ”hem”. För vårt hem hade vi ju med oss hela tiden. De första två veckorna stod god mat med vänner och familj på dagordningen. Som tur var fick vi parkera på tomten hos några vänner. Därför behövde vi inte hela tiden leta efter nya ställen att övernatta på.

Foto: 4-Xtremes, Alexander Tempel
Video: Alexander Tempel