Offroadcyklisten José Manuel Fernández – från Actros till mountainbike

Släpp bromsen, lätta på baken, lägg vikten bakåt. Och framför José Manuel Fernández går vägen brant uppåt – så brant att han nästan far över styret. Puh, det gick bra. Varenda gång han åker nerför den här backen blir han överraskad över hur brant den är. De stötar som hans bakgaffel inte fångar upp slår mot händerna och underarmarna. Nedanför backen går vägen tvärt åt vänster – dra i bakhjulsbromsen och styr hojen genom kurvan. Det sprätter stenar, trampa till några gånger på pedalerna. Han står upp i sadeln, rycker upp styret – och flyger några långa sekunder genom luften. Sedan lutar han sig framåt för att hålla mountainbiken vågrätt. Samtidigt landar hjulen på vägen igen. Han trampar genast igång, det gäller att hålla tempot – för nu bär det av uppåt igen.

– Actros-föraren José Manuel Fernández

En timme tidigare: José kastar en blick i ytterbackspegeln på sin Actros. Hans firma ska återställa det område som i många år har varit ett stenbrott. Och därför häller tippfordonen ut tusentals ton jord på de uppfläkta ytorna. José lägger in backväxeln, backar den brandgula lastbilen tills bakänden av den är i rätt läge. Veckans sista lass glider nerför sluttningen.

Det är fredag eftermiddag, nu är han alldeles strax färdig för idag. José kör lastbil sedan 18 år. ”Och det är fortfarande mitt älsklingsjobb”, säger han och låter Actrosen långsamt rulla bort från sluttningen. ”Jag gillar att vara på väg och slippa jobba på samma ställe hela tiden”, fortsätter José. ”Och ändå så brukar jag hålla mig i området kring Saragossa.” Han kommer från stan, som ligger drygt 300 kilometer nordöst om Madrid.

Smala kurvor, branta backar.

Det har varit en jobbig vecka. Áridos y Excavaciones Carmelo Lobera, det byggföretag som José gör körningar för, har 40 procent fler uppdrag än föregående år. Firman deltar i bygget av mindre vägar och motorvägar i regionen Saragossa – och i bygget av spanska järnvägens höghastighetssträcka. För José och hans kolleger betyder det många körningar och långa dagar.

Men precis intill firmalokalerna ligger hans lekplats – han ser den från förarhytten. Området är ett paradis för mountainbikers. Smala stigar, snäva kurvor, branta backar för coola hopp. 300 kvadratkilometer adrenalin. ”Jag har verkligen haft tur”, säger 40-årige José och strålar.

Alltid hålla koncentrationen.

Idag är Miguel med honom ute på träningspasset. Det var han som för fem år sedan tipsade José om sporten. ”Jag var tvungen att göra nåt. Jag var 35, hade just blivit pappa och vägde säkert 15 kilo för mycket. Dessutom rökte jag minst ett paket om dan”, säger José. ”Jag sitter ju mycket på jobbet och jag mår bra av att röra mig. Det känns verkligen.” Det han förr lade på cigaretter spenderar han numera på utrustning till mountainbiken. Och nu kan José hålla jämna steg med sin kompis. Men han kallar honom fortfarande för ”maestro”. ”Vi brukar åka med några andra också, det är bra”, säger Miguel. ”Ofta är vi en grupp på fem. Vi håller koll på varandra under träningen.”

Det brukar inte bli några större skador. ”Men om man välter gör det ofta rätt ont.” José och Miguel är välutrustade och har hjälm, handskar och skyddskläder. ”Om jag hade vält varenda gång så hade min fru tagit ifrån mig cykeln för länge sen”, säger José. Båda skrattar.

Skämt åsido: ”Man måste vara uppmärksam. Om vi åker bara några få centimeter från ett stup i 30 knutar får jag inte bli distraherad. Då tänker jag inte på nånting annat. Och det fattar man.”

Båda vill utnyttja tiden tills det blir mörkt nu. De kliver upp på cyklarna igen och morsar på några andra cyklister. Den kraftiga västanvinden blåser upp sand och damm i deras ansikten.

Nu bär det av igen.

”Det här stycket gillar jag bäst”, säger José nästa gång de tar rast. Han har dragit av sig vänstra handsken och masserar handen som är sträv av kontakten med den tuffa terrängen. Nästa månad ska de vara med i ett mountainbikemaraton i Monegros, ett område som är som en öken. 216 kilometer, 1 600 meter uppe. 8 000 cyklister. ”Tävlingar är bra för motivationen. Vi vill ju alltid blir bättre”, säger José.

För att komma i form för maratonet joggar han dessutom flera gånger i veckan och är noga med kosten. Sist tog det honom fem timmar att åka sträckan. ”Mitt mål är självklart att komma under det den här gången.” Han tar en slurk vatten. Sedan drar han på sig handsken igen och rullar bort mot stigen. Tio minuters kraftansträngning igen. Josés ögon lyser.

Foto: Sebastian Vollmert
Video: Martin Schneider-Lau