4-Xtremes – del 14: Händelserikt nyår för Mike och Andrea

Om man reser länge nog, räknar man till slut bara de länder där man inte får komma in. Det sa en vän till oss en gång. På så vis var vi nybörjare. Men det finns ett land som vi haft otur med att resa in i två gånger. Vilket land är det? Det får du snart veta.

I slutet av förra året tillbringade vi flera veckor i Kroatien. Varje dag åkte vi bara korta sträckor och såg många byar som förmodligen lämnats under kriget på 90-talet. Som tur är finns det många fler städer i Kroatien, som inte bär spår av dessa mörka år. Visovac-klostret imponerade verkligen på oss. Det ligger på en liten ö i nationalparken Krka, inte långt från kuststaden Šibenik.

Tvångspaus i Split.

I Split var det dags igen: tvångspaus! En sidostrålkastare på vår Axor dog – och reservdelen från Schweiz dröjde för evigt i tullen. Eftersom vi inte kunde lita på våra solpaneler på grund av det grå vädret, checkade vi in på en campingplats med säker strömtillförsel och tog tillfället i akt att planera vår fortsatta resa där. Och så turistade vi i Splits magnifika gamla stad. Så när paketet med strålkastarna äntligen kom fram var vi glada ändå.

Med fulla batterier och full vattentank for vi vidare längs kusten mot sydost. Strax före Dubrovnik passerar man ett landområde i Bosnien-Hercegovina på ett par kilometer, som sträcker sig till adriatiska havet. I normala fall tar det bara några minuter tillbaka till Kroatien. Men den här gången stod vi i kö i nästan två timmar: Helgtrafik. Vi köpte snacks i och njöt av värmen bakom vindrutan i förarhytten.

Övergivna platser i närheten av Dubrovnik.

När vi kom fram till Dubrovnik märkte vi att Aimée inte mådde bra. Vi behövde gå ut med henne nästan en gång i timmen under natten eftersom hon var lös i magen. Hade värmen i väntan varit för jobbig för den gamla damen? Morgonen efter mådde hon fortfarande inte bra. Därför tog jag – Andrea – mig ut alldeles själv på en historisk rundvandring i Dubrovnik. Denna härliga stad en söndagsmorgon i december, helt utan andra turister, var en fantastisk upplevelse.

Söder om Dubrovnik fick vi uppleva många fascinerande övergivna platser. Vi hittade bland annat ett övergivet hotell från den jugoslaviska tiden: tre betongbyggnader och i mitten av dem ett hus, som varit riktigt vackert en gång i tiden och som fortfarande hade sin charm trots spåren av krig i fasaden.

Lugn och ro i bergen.

Nu för tiden är det bara fyrverkerier som smäller. Men det smäller ändå flera dagar före nyårsafton. Och eftersom Aimée inte mår bra av smällare och raketer, så tillbringade vi några nätter i bergen bortom Dubrovnik. Här var det lugnt och stilla och hon blev äntligen bättre.

Man kommer rätt snabbt till Grekland från södra Kroatien via Montenegro och Albanien. Men just då var gränsen mellan Albanien och Grekland stängd för turister. Därför beslöt vi oss för att resa till Turkiet via Montenegro, Serbien och Bulgarien. I Montenegro var vädret extremt dåligt och i bergen låg det snö. Så vi åkte nonstop till gränsen mot Serbien, övernattade på en parkeringsplats och förberedde oss för att resa in landet nästa morgon.

Materialskador i Serbien.

Vid gränsen var vakterna extremt noga. Varenda fack, varje krydda, varje medicin inspekterades: De granskade allt och öppnade till och med luckorna till kablarna. Och flera gånger blev vi åtskilda och fick besvara samma frågor om droger. Så det var det de var ute efter! Vi visade och förklarade villigt allt och efter två timmar gav de upp.

Det tog oss tio timmar att ta oss knappt 35 mil och korsa den bulgariska gränsen. För en längre resa hade vi behövt testa negativt för corona. För att komma till nästa motorväg behövde vi åka bra länge på vägar som var precis så breda att två lastbilar kunde komma förbi varandra. Stöter man i ett slaghål i körbanan då, så smäller det. Som tur var kostade det oss bara en backspegel. Efter så många mil utan olyckor var det bara en tidsfråga innan något sådant skulle hända.

Foto: 4-Xtremes