4-Xtremes – del 20: Sådär ja! Kammermanns når Afrika

Cap Angela är Afrikas nordligaste punkt. Det vet vi inte bara genom Wikipedia. Nej, vi själva varit och känt vinden vina på den klippiga udden i Tunisien. Under de kommande månaderna ska vi utforska kontinenten. Att korsa Medelhavet var – som så mycket annat på vår ”World Tour” – mer komplicerat än vi trodde.

Från början hade vi tänkt tillbringa max en vecka i Italien, eftersom vi ville ta första färjan till Tunisien med vår Axor och klara av den obligatoriska sjudagarskarantänen där. Men vi fick höra att karantänen snart skulle avskaffas. Vi beslöt oss alltså för att stanna kvar i Italien så länge.

Pompeji på rött, men gratis sightseeing i Rom.

Nära Salerno ligger de arkeologiska utgrävningarna i Pompeji, ett fint utflyktsmål. Men i Italiens provinser ändras lockdown-reglerna varje vecka. Och just den måndagen vi kom fram till Pompeji blev regionen Kampanien röd på skalan. Det betydde att alla sevärdheter var stängda.

Regionen Latium med huvudstaden Rom var då kvar på gult: butiker, restauranger och sevärdheter var öppna. Dessutom: från Rom är det inte långt till Civitavecchia, där färjorna till Tunis – Tunisiens huvudstad – lägger ut. Mot den eviga staden!

Möte med schweizergardet.

I tre dagar vandrade vi runt i Rom tills vi fick ont i fötterna. Det var en mycket speciell atmosfär i den nästan folktomma staden i solnedgången. Vi njöt av en pizza med utsikt över Kolosseum. Men höjdpunkten var en guidad tur i Vatikanen organiserad av schweizergardets kaplan. Vi hade fått hans nummer av en bekant som själv varit med i gardet.

Utanför Roms besökte vi nekropolerna i Cerveteri från den tidiga järnåldern. Gravarna är inte inhägnade, och frivilliga frilägger hela tiden fler – totalt är det ca 2 000. När vi spatserade bland raderna av gravar kändes det nästan som om vi hade landat i en ”Indiana Jones”-film.

Ingen ordning, många frågor.

I Civitavecchia gjorde vi ytterligare ett coronatest och passade på att fylla på vaccinationen och ordna med hälsointyget till Aimée. Dessutom såg vi till att skaffa tillräckligt med specialfoder åt vår gamla dam och fyllde färskvattenbehållaren. Vi gav oss av en fredagskväll: via Palermo till Tunis. Vid midnatt på lördagen rullade vi av färjan.

Aldrig har vi upplevt ett sådant kaos vid en gräns. Som utlänningar fick vi gå till ett litet hus, där passen landade i oordning på skrivbordet hos chefstjänstemannen. Efter ett tag blev vi inropade och måste tala om hur länge vi tänkte stanna i landet och hur mycket kontanter vi hade med oss.

En hård ”dom”.

Sedan dök den stora stötestenen upp: trots att sjudagarskarantänen inte gällde längre så ville tjänstemannen se en hotellreservation. Någon sådan hade vi förstås inte. Lika lite som några vänner till oss, som bara några dagar tidigare kunde resa in helt utan problem. Vi var tvungna att vänta utomhus på ett fax från ministeriet. Strax före kl. 5 på morgonen fick vi vår ”dom”: tillbaka till Italien! Eftersom vi inte hade reserverat något hotell. Trots att vi åker med egen husbil.

I en kvart var allt totalt kaos: andra avvisade resenärer ville bli insläppta. Tjänstemannen väntade på ett kommando. Färjans ansvarige försökte förhandla åt alla. Det diskuterades på arabiska, franska och italienska. Tullen ville gå hem för dagen, färjan väntade. Till slut skickade chefstjänstemannen tillbaka oss och åtta andra bilar.

”Beväpnade” med dokument och tillförsikt.

När vi stannade bilen på däck hade färjan redan kastat loss. Dödströtta slocknade vi i hytten klockan 6. Efter totalt 60 timmar på färjan var vi tillbaka i Civitavecchia. Vi åkte till samma strand som vi hade campat på före överfarten och kunde fortfarande inte fatta vad som hade hänt.

Vad skulle vi göra? Hade det varit en gräns på land hade vi ju bara försökt igen. Men att ge sig ut på havet en gång till? Motivationen var låg till en början. Men till slut kom vi ändå fram till att det vore synd att inte prova. Alltså stod vi där i hamnen igen fyra dagar senare. Lastchefen kände igen oss och undrade på skoj om vi skulle följa med tillbaka. Men nu var vi ”beväpnade”: med massor av dokument och tillförsikt.

Den här gången gick det snabbare efter ankomsten, inom en timme hade vi våra stämplar i passet. Men riktigt så lätt ville inte gränskontrollanterna att det skulle gå: bilkontroll, stämplar på diverse papper från tre tjänstemän, iväg till ett postkontor för att lämna och ta emot nya papper som också skulle stämplas femtioelva gånger. Allt med en orolig känsla i magen.

Foto: 4-Xtremes