Den nya Sidenvägen – med start i Peking

Sedan i förrgår går förberedelserna på högvarv igen: Efter att i fyra veckor ha svävat mellan hopp och förtvivlan utfärdade de kinesiska myndigheterna äntligen de nödvändiga dokumenten – två dagar före den planerade avfärden. Nu kan vi äntligen bege oss av på den långa vägen hem till Stuttgart. Vi, det är vårt team med utvecklare från Mercedes-Benz Lastbilar och ett arbetslag med kinesiska förare som följer oss till gränsen. Lastbilarna, en trailerdragare med OM 473, två med OM 471, uppfyller den splitternya avgasstandarden China 5. Av kvalitetssäkringsskäl har de under ett år fått bevisa sin tillförlitlighet på långdistanskörningar här i Kina.

Klicka här för att lämna RoadStars och för att få reda på mer på Google Maps: Karta på Google Maps

Rastplatsen i öknen.

Efter frukosten beger vi oss av igen genom Inre Mongoliet. Förr eller senare – städerna Baotou och Bayan Nur har vi redan lämnat bakom oss för länge sedan – når vi fram till motorvägen G7. Den löper 1 500 kilometer längs den mongoliska gränsen genom den glest befolkade öknen. Och här kan man verkligen tala om öde: De inhemska lastbilsförarna sparar in pengarna för vägavgiften och sniglar sig istället fram i långa kolonner på den gamla landsvägen, parallellt med motorvägen.

Får jag be om pappren, tack.

Efter att ha tillbringat timmar på motorvägen behöver vi lite omväxling och rattar ner Actrosarna till landsvägen. Men den lilla ”utflykten” blir inte långvarig. Redan vid avfarten stoppas vi av polisen: Utlänningar får bara köra in i gränsområdet med särskilt tillstånd!

Tillbaka till motorvägen, alltså. Efter bara en timme kommer vi fram till nästa kontrollstation. Men här får vi mer än bara en order om att hålla oss på motorvägen: ”Kliv ut ur bilen, allihop!” Poliserna eskorterar oss till ett poliskontor. De uniformerade männen med allvarliga blickar och maskingevär hängande över axlarna kollar våra papper – och hittar såklart genast ett utgånget visum från en tidigare resa. Nervositeten i rummet stiger, videokamerorna sätts på. Nu gäller det för oss att hålla oss helt lugna och så le hela tiden! Till sist hittar de det giltiga visumet på ett annat ställe i passet. Läget känns mindre spänt nu – och efter 20 minuter är poliserna nöjda med allt. Och nu skrattar de till och med. Vi får åka vidare. 

Alla andas lättat ut och så bär det av tillbaka till den tämligen öde motorvägen. Den är så ny att de flesta rastplatserna inte ens har öppnat än. Inte en chans att vi ska kunna fylla på depåerna med mat och diesel.

Sovplats bakom disken.

För att komma till en rastplats måste vi förr eller senare åka ner på den gamla landsvägen. Ett smalt vägband i det vita landskapet, utan mittstreck och bitvis helt täckt av sand som vinden fört med sig. Raststället består av en 1,5 kilometer lång grusbelagd yta. Vid sidan av den ligger små affärer, verkstäder och restauranger rad i rad. Vi stannar på macken. Medan killen där tar emot våra sedlar och ger tillbaka växel står han på en madrass – hans ”säng” är placerad precis bakom kassadisken. 

Till kvällsmat på restaurangen får vi kyckling på kinesiska: en hel höna, plockad, hackad i bitar och friterad. 

För övrigt: Aldrig har jag sett Vintergatan så bra som här. I ökenlandskapets mörker ser man allt otroligt tydligt. Men våra tre stjärnförsedda fordon får nu några timmars lugn och ro. I morgon bär det av igen.

Foto och video: Eberhard Joos
Klippning: Alexander Tempel