Konsttransport: Hur Hasenkamp en gång transporterade varvsmodellen av "Bremen IV" rakt genom staden med samma namn

Sedan grundandet 1903 har Hasenkamp vuxit kraftigt. Än idag är det ett familjeägt företag. För närvarande är Hans-Ewald Schneider företagsledare. Tillsammans med sonen Thomas arbetar den femte generationen för huset Hasenkamp. Thomas Schneider har så att säga fått konsten med modermjölken. Och det är få som kommit den lika nära som han. "Som ung fick jag vara med och packa transporten av terrakottaarmén i Xian", minns han. Thomas Schneider arbetade redan i unga år extra i familjeföretaget. "Jag har upplevt riktigt fascinerande transporter – från sjunkna fynd från undervattenstäder i Alexandria till Bernwardpelaren i Hildesheimer Dom", berättar han. Det gör att man tidigt får en känsla för vilket omätligt värde konst har. Värden som familjen för vidare till sina medarbetare. Från de 250 i Köln – över hela världen är de fler än 1 000 – är 70 av dem förare. "Och alla får en specialistutbildning till konsttekniker", säger Schneider. "Vi utbildar alla förare i hur man förpackar och transporterar värdefullt gods och gör dem uppmärksamma på temat konst."

Väl framme i händelsernas centrum hälsar sex sådana transportspecialister på de ansvariga på museet, sedan sätter man direkt igång med arbetet. Samråd runt "Bremen IV". Iförda mörkblå tröjor och vita silkeshandskar ser männen lite ut som betjänter. Och för sig lika finkänsligt. Försiktigt görs skeppet redo för transport och säkras med spännband.

Första stationen: entréplan. Här väntar träkistan. Men först ska bärarna utan dess hjälp klara av att bära skeppet nerför 60 trappsteg i ett trångt trapphus. Långa, djupa andetag innan krävs för lyftet. "150 till 200 kilo", tippar Anton Sindilj. Sex personer var en perfekt uppskattning av hur många som behövs. Steg för steg kommer modellen närmare den skyddande kistan. Korta kommandon ekar genom museet: "Stopp! Backa! Sätt ner!" Alla som varit med om att flytta vet att sådana ord inte alltid efterföljs. Men inte bland männen från Hasenkamp. Skeppet ankommer säkert i sin hamn av trä. Och här läggs det på plats under ett täcke av kuddar, bubbelplast och spännen.

Inte heller att lastas på Ategon visar sig vara något problem. Och så beger sig "Bremen IV" ut på sin jungfrufärd, precis som sin storasyster. På målorten samma sak, i omvänd ordning: Uppskatta antal kilon, pusta, pausa, hela tiden ställa ner frakten. "Kistan lägger ungefär 100 kilo extra till konstruktionen, frustar Sindilj. "Tack och lov åt jag en schnitzel tidigare idag", säger en av männen med ett grin.

Resan är över efter knappa fyra timmar. Skeppsmodellen står nu säkert på sin nya plats i Focke-museet. Barbord glittrar texten "Bremen IV" i det varma solljuset som strömmar genom fönstren. Den smäckra masten tronar igen. De gyllene trådarna, som ska efterlikna trossar och vajrar, ligger tryggt till rätta. De sex männen ler nöjt mot varandra. Hasenkamp har åter visat sig trogna sitt högsta motto. "Det bästa som kan hända konst: Ingenting!"