Tillbaka till Tyskland

De 2 300 kilometrarna genom Ryssland och Vitryssland klarar vi av på fyra regniga, gråa dagar. Allt är monotont: Dagarna, nätterna, maten… På dagen kör vi genom vidsträckta sumpområden och björkskogar. I de små byarna säljer de äldre frukt och honung vid vägrenen. På natten parkerar vi med våra tre Actrosar på gyttjiga parkeringsplatser.

Toalettsituationen har knappast förbättrats jämfört med hur det var på rastplatserna i Kazakstan: För det mesta finns det bara ett utedass och bara ibland en dusch. Maten inskränker sig för det mesta till korv med ägg, som omväxling då och då ägg med korv och soljanka. Trots allt hjälper den varma grytan mot kylan. Om vi inte hittar något gatukök eller liknande fixar vi nudlar med burkkorv i Actrosen.

Nästan framme i Polen.

Moskva och Minsk undviker vi av tidsskäl. I vitryska Brest stannar vi till hos WEA Transport och tar farväl av våra följeslagare. Sedan bär det av igen mot gränsen till Polen.

Egentligen hade vi räknat med att snabbt kunna komma över gränsen eftersom det bara står några få lastbilar framför oss i kön. Vid kassan visar vi fram dokumenten för våra fordon. Tulltjänstemannen meddelar oss efter en ingående granskning att det fattas några handlingar. Vi ringer några kolleger på WEA Transport och ber dem om hjälp att skaffa fram handlingarna. Under tiden har det varit skiftbyte på tullbyrån. Den nya tjänstemannen kontrollerar samtliga dokument en gång till och kräver nu att få se ytterligare handlingar. Då är det redan midnatt och definitivt för sent att ringa en gång till. Istället får vi övernatta vid gränsen. Hur det ska gå i morgon vet vi inte än.

24 timmar vid gränsen.

Efter en orolig natt kontaktar vi återigen WEA Transport och skaffar fram de handlingar som saknas. Tillbaka till tullhuset. Den här gången tar tulltjänstemannens kontroll nästan en hel timme. Och sedan får vi veta att våra Actrosar äntligen får lämna landet. Tullen är en sak, gränspolisen något annat. Den här gången granskas passen och stämplarna minutiöst. Därpå uppstå det en påfrestande diskussion om en lapp som saknas och som vi skulle ha fått vid den kazakisk-ryska gränsen…

Efter nästan 24 timmar i gränsområdet lyckas vi äntligen ta oss över till Polen. Det är bråttom och därför hoppar vi över lunchen och ger oss av på den sista 1 300 kilometer långa etappen till Stuttgart. Vi kör till långt in på natten och hittar en rastplats att övernatta på ute på polska landsbygden.

Nästa dag kör vi över gränsen till Tyskland vid Frankfurt (Oder). Via A9 åker vi hemåt. Även om vi är euforiska över att snart vara hemma så går det trögt: Tyska motorvägar är totalt proppfulla jämfört med de kazakiska eller kinesiska. Det är ingen idé, vi klarar det inte inom körtiderna. I Nürnberg lägger vi därför in ett sista stopp.

Lördagsmorgon, kurs mot Stuttgart. Som ett litet minne tar vi ett sista foto av de tre Actrosarna framför Mercedes-Benz-museet. Sedan, efter 10 828 kilometer och tre veckors körning, är vi äntligen framme på fabriken i Untertürkheim.

Foto och video: Eberhard Joos
Klippning: Alexander Tempell