Frost kräver sin tribut – surt nederlag och hjälpande händer för det schweiziska äventyret – del 8

Utanför rasar snöstormen och orsakar en kraftig spricka i förarhytten. Det är svårt för Mike att koncentrera sig vid ratten på grund av den dåliga sikten. Men vi tar oss fram ändå! På Amurvägen i Sibirien – eller närmare bestämt: i Zabajkalskij kraj i Ryssland – bär det österut genom oändliga skogar. Vi försöker ta igen förlorad tid. För verkstadsstoppet i den mongoliska huvudstaden Ulan Bator, som vi beskrev i vår senaste rapport, är inte det enda problemet vi stött på.

Motgångarna började när vi försökte ta oss från den frusna floden Tuul i närheten av Ulan Bator mot Ryssland. Vi hade stannat där i tre dagar och bland annat besökt den enorma ryttarstatyn av Djingis khan i närheten en härligt solig dag. Nu ville inte Axorn starta, och det blev snabbt uppenbart varför: Batterierna var urladdade. Det var inte förrän senare som vi upptäckte att en förbrukare gjort av med strömmen under natten efter en köldknäpp. Sedan dess har vi för säkerhets skull börjat använda killswitchen som Leab AG installerat varje kväll. Lastbilen kunde startas med hjälp av batterierna för bostadsdelen, men eftersom vi inte kört på några dagar var de också nästan urladdade.

God Jul och Gott Nytt år till alla RoadStars från Andrea och Mike.

Till fots på jakt efter hjälp.

Vi var därför tvungna att söka hjälp till fots i 20 minusgrader. Vi fick tag i en lastbil som starthjälp: För att komma fram till vår lastbil var den tvungen att korsa floden och skulle kunna köra igenom isen. Vi blev desto mer lättade när vi kom fram till en jurta där det stod en skåpbil och en personbil parkerade. Lätta fordon och tillräckligt med batterieffekt tänkte vi.

Männen i jurtan bjöd oss först på starkt te. Sedan var vi tvungna att skjuta på skåpbilen, vilket inte var så lätt eftersom det låg en död jak i bagaget. När vi väl kom fram till Axorn kopplade vi fordonen till batterierna och kokade te till våra räddare. Men efter bara en halvtimmes laddning gick inte lastbilen att starta.

Bensinfläkt under oljetråget.

Sent omsider fick vi tag på en verkstadsägare som kunde lite engelska och som skulle ordna fram någon denna söndagkväll. Och faktiskt: Efter två timmar fick vi ett telefonsamtal att hjälpen var i närheten. Vi fick hasta fram till huvudgatan för att visa vägen! Sedan följde en marsch, nu i mörker och ännu lägre temperatur.

Männen satte en bensindriven fläkt och en gasbrännare under oljetråget. Axorns batterier kopplades till personbilen och ett extrabatteri. Vi fick vänta en halvtimme till innan termometern för kylvätskan visade en grad. Lastbilen startade på första försöket. Natten därpå lätt vi motorn gå. Vi ville vara säkra på att batterierna blev fulladdade.

Avgasmoln utanför fönstret.

Vägen ligger fri till Ryssland! Trodde vi. När Mike slog på parkeringsvärmaren för att värma upp motorn på morgonen innan vi körde över gränsen – vi hade stängt av den eftersom det ”bara” var 20 minusgrader – slog ett avgasmoln ut framför fönstret. Mike stängde av parkeringsvärmaren och försökte starta motorn. När den äntligen tände upptäckte vi: Det rinner ut kylarvätska!

Blixtsnabbt ställde jag ut tre baljor under läckan. Mike tippade hytten och fixade en provisorisk förbiledning. Jag hällde försiktigt tillbaka kylarvätskan i systemet. Som tur var gick motorn att starta och det rann inte ut mer kylarvätska. Stor uppståndelse före första kaffekoppen ...

Under de 600 kilometer vi körde till storstaden Tjita krävde kylan sin tribut några gånger till. En gång blockerade den frusna avloppsslangen vår tvättmaskin. Lösningen blev en liten luftvärmare som vi ställde i bagageutrymmet under natten för att tina upp slangen. Även behållarna för AdBlue och spolarvätska frös. Den senare kunde Mike tina upp med en hårfön och fylla med spolarvätska som tålde 45 minusgrader.

Snömoln och vandringar.

Nu är det 2 600 kilometer till Ojmjakon, en extrem plats och den östligaste punkten under vår resa. Ca 1 000 kilometer tidigare, i Jakutsk, lät vi en Kamaz-verkstad – som Daimler äger en andel av – gå igenom lastbilen. Vägarna är bra och mestadels torra, eftersom man plogar här istället för att salta. Våra vinterdäck från Goodyear gav oss bra väggrepp även på snötäckta körbanor.

Det var bara när vi mötte stora lastbilar, som yrde upp snörök efter sig, som Mike för ett ögonblick var tvungen att köra i blindo. Men trots alla motgångar: Vi njuter av vår upptäcktsfärd genom vinterlandskapet. Kort före Ulan-Ude besökte vi det mycket spännande buddhistiska klostret och universitetet Ivolginski Datsan. Dessutom unnade vi oss några korta promendar i pudersnön vid bistra 20 minusgrader. I natt ska det bli 37 minusgrader. Vi kommer låta motorn gå för säkerhets skull.

Del 9 i RoadStars-serien kommer den 28 januari. Häng kvar!

Foton: 4-Xtremes