Polerad is och en smak av hemlandet mitt i Sibirien för de schweiziska äventyrarna – del 10

Först lite frågesport: Vi sitter i ett varmt vardagsrum i Novosibirsk och väntar på maten. Vad blir det till middag? Raclette – en liten bit av hemlandet mitt i Sibirien! Vår värd heter Mikhail och har en Unimog, som han använder för att plöja sig fram genom lera och snö i skogarna runt hemstaden. I flera månader har han skrivit till oss på Instagram och bjudit in oss till sig och sin familj. Det hela är en fantastisk historia.

En hel nationalpark för oss själva.

Bakom oss ligger en expedition till Bajkalsjön. Enligt Unesco – sjön tillhör dess naturarv – är det dessutom världens äldsta och djupaste sötvattensjö. Från staden Ulan-Ude, där vi passade på att hälsa på hos vår landsman Lukas, åkte vi till den enorma sjöns östra sida. Där låg snön så djup att stranden i stort sett var otillgänglig. Därför sov vi först en natt i Zabaykalsky National Park – som vi fick ha helt för oss själva. Här verkar de flesta tycka att vi är lite underliga, eftersom vi är ute och reser mitt i vintern i stället för att vänta tills det blir varmt.

Nästa dag tog vi oss ner till stranden. Här hade sjön inte frusit helt, men vi kunde ändå gå ut på isen och njuta av naturen. Vakten i parkens ingång hade varnat oss för att köra ut på isen med lastbilen. Som om vi ens skulle ha kommit på tanken att göra något sådant. Men somliga ryssar är minsann inte lika mesiga. De testar helt enkelt genom att köra över isen med bildörrarna öppna. Då kan de hoppa ut snabbt om den brister. Vi har hört de mest hårresande historier om detta.

Köldvåg i Irkutsk.

Efter att ha kört utmed Bajkalsjöns sydvästra strand kom vi fram till Sibiriens huvudstad Irkutsk. Rundturen där gick på rekordtid. För medan vi lyckades pricka en ”varm” vecka i köldpolen Ojmjakon, möttes vi här i stället av en köldvåg. På natten gick termometern ner till minus 40 grader. Och på grund av den bitande vinden var det nästan lika bistert på dagen.

Efter två nätter gav vi oss av i riktning mot den västra stranden. Där, i en vik nära orten Chernorud, ville vi se den vackert blåskimrande isen – och vi blev inte besvikna. Eftersom det blåser hela tiden är isen blankpolerad. För att kunna uppleva detta skådespel hade vi inget emot att ta fram våra allra tjockaste jackor inför promenaden. Trots att både bilar och svävare kör över isen är det en märklig känsla att bara se svart under fötterna. Det känns bättre när man står på en djup spricka: då ser man ju hur tjock isen är.

I den isande vinden.

Vi lämnade stranden för natten. Vår Axor hade bara stått i den kalla vinden en timme innan vätskan i servostyrningen började bli seg. Vi fick vara väldigt försiktiga med styrrörelserna, annars skulle oljan rinna över. Att hitta en vindskyddad plats var alltså prio ett. Landskapet på Bajkalsjöns västra sida påminde oss om Mongoliet: böljande kullar och sparsam vegetation. Med ett tunt lager snö ser det ut som en tavla.

På morgonen gick vi ut på isen igen för att ta lite foton. Och det var lika brutalt kallt, 37 minusgrader. När kommit ur viken och rundat en halvö var vi ute på öppna sjön, där det blåste så kraftigt att vi måste gå baklänges för att skydda ansiktet mot vinden.Efter ett par bilder fick vi dra oss tillbaka. Att ta med Aimée ut på den här blankisen hade inte gått.

Snabba på, visumet går ut!

Sedan fick vi snabba på, eftersom vårt visum till Ryssland bara gällde i 15 dagar till. Från Irkutsk körde vi västerut på M55, som går tvärs över landet. Avstånd till den kazakiska gränsen: knappt 3 500 kilometer, ungefär lika långt som från Zürich till Nordkap.

På färdens tredje dag råkade vi ut för en ovanlig incident: Före Ojmjakon hade en plastbit i låset på passagerarsidan gått sönder så att vi bara kunde stänga dörren inifrån. Vi tänkte reparera det i ”Axor-landet” Turkiet. När vi skulle rasta och Mike vred på nyckeln på förarsidan, knakade det till. Nu var låset trasigt, och där stod vi utanför. Som tur var kunde vi fortfarande ta oss in i bodelen.

Foton: 4-Xtremes