Sågs som spioner och landade på månen! Senaste nytt från de schweiziska äventyrarna – del 5

Om ni kunde se oss idag så skulle vi inte precis göra något fräscht intryck. Vi campar i Georgien vid stranden av en flod. De gångna nätterna har det varit kraftigt åskoväder. Många blixtar slog ner i närheten av lastbilen – så sådär särskilt mycket sömn fick vi inte.

Men humöret är ändå på topp: Om några dagar ska våra pass vara framme i huvudstaden Tbilisi tillsammans med visumet till Ryssland och Mongoliet. Efter att vi fick planera om vårt rutt förra månaden eftersom vi inte fick något visum till Pakistan är vägen till Rysslands fjärran östern nu fri. Åtminstone vad gäller det byråkratiska.

På vägen till Kaukasusrepubliken Georgien har vi färdats genom Iran, från de torra södra delarna till långt upp i norr. Särskilt spännande var stoppet i Esfahan. Där såg vi det enorma Emamtorget och pratade med invånarna där. Det kommer inte längre så mycket turister till landet och folk uppskattar alla kontakter med folk utifrån. Vi blir hela tiden tilltalade, får sötsaker eller förevigas på smartphones.

När man möts av så mycket gästvänlighet ger det sig själv att vi skulle hälsa på en ”gammal bekant”: en bonde som gav oss flera kilo frukt på vägen in i öknen Dasht-e Lut. Den här gången hade vi med oss presenter, till exempel hemkokad marmelad gjord på hans frukt. Bonden blev jätteglad och bjöd in oss till sin familj. Hans bror, en mekaniker, förälskade sig i vår Yamaha. Han erbjöd oss gratisservice, men vi avböjde. Vi ville inte utnyttja hans frikostighet och motorcykeln funkar alldeles utmärkt – precis som vår Axor.

Men ibland hjälper en inte ens den starkaste lastbil vidare. Det fick vi erfara på vägen till Kaspiska havet. Där gick resan via bergspass, landskapet blev grönare och klimatet var redan nästan tropiskt. Målet var en sjö på mer än 2 000 meters höjd. Men till sist var vägen så sörjig och brant att vi fick vända om. Eller rättare sagt: backa tills vi äntligen kunde vända.

Även i saltöknen Kavir öster om Teheran var vi tvungna att vända. Där blev vi stoppade av militären vid en kontrollstation för spioner! Iran är verkligen inte världens lättaste land att resa i. När vi skulle campa blev vi kontrollerade av polisen flera gånger. Alla dessa situationer visade sig ändå till sist vara oproblematiska. Men på grund av språkbarriären visste vi aldrig riktigt om allt verkligen var okej.

Trots det övervägde de positiva intrycken efter våra fyra veckor i Iran. En del av äventyren upplevde vi för övrigt bara för att vi valde att åka igenom landet på mindre vägar. På så sätt hamnade vi plötsligt i en uttorkad flodbädd där det kändes som om vi befann oss på månen. Vi skickade iväg drönaren flera gånger för att vi inte kunde få nog av de foton som den tog från luften.

Ett svårt hinder visade sig inresan från Iran till Armenien vara. I fem timmar skickades vi från den ena gränsvakten till den andra. Till sist fick vi veta att vi var tvungna att vänta på en veterinär som skulle undersöka Aimée. Efter en timmas väntetid kom det plötsligt en tjänsteman och frågade vad vi gjorde här, för vi var ju färdiga för länge sen!

Södra delen av Armenien består av det ena bergspasset efter det andra. Vägarna är sönderkörda av de otaliga lastbilarna som transporterar iransk diesel till landets inre delar och vi blev rejält genomruskade. Mike önskade att det hade funnits halva växellägen och en retarder. Flera gånger om dagen åkte vi från höjder på mellan 1 500 och 2 500 meter ner till 400–700 meter och så upp igen. Byggnadsstilen påminner mycket om sovjettidens stil. När vi skulle handla fick vi kommunicera med händer och fötter och kassörskorna bakom disken fnissade.

Del 6 i RoadStars-serien kommer den 22 oktober. Häng kvar!

Foto: 4-Xtremes