Konsekvent offroad – det schweiziska äventyrarparet erövrar Centralasien – del 7

Hammarslag och surret från en slagskruvdragare står för soundtracket till denna rapport. Det kan bara betyda en sak: Vi gör ett depåstopp – denna gång i en verkstad i Ulaanbaatar, Mongoliets huvudstad. De senaste två månaderna har vi nästan helt och hållet tillbringat på usla vägar. I Mongoliet innebär nämligen även huvudvägarna i praktiken offroadkörning. Det tar sin tribut.

Grusvägar ger en extra krydda.

Ett litet förtydligande krävs dock: Att köra bortom de vanliga asfalterade, europeiska vägarna ger fortfarande den där extra kryddan för oss. Och vår Axor klarar strapatserna bra. Det är egentligen småsaker som behöver lappas och lagas. Exempelvis behöver hållarna till förvaringsboxarna svetsas om. Den ena efter den andra har gett upp på grund av det ständiga skakandet.

Sedan vår senaste on-the-road-rapport har vi tillryggalagt ca 1000 km i Kazakstan, gjort en sejour på rysk mark och därifrån rest in Mongoliet. I Kazakstan besökte vi två osannolikt vackra platser: nationalparkerna Charyn och Altyn-Emel. Både Mike och jag (Andrea) liksom Aimée njöt av att vandra i områdena och upptäcka naturen.

20 minusgrader på natten i Altaibergen.

När jag skriver detta ligger temperaturen precis under nollstrecket. Det är ordentligt kallt jämfört med i Turkiet och Iran, men ingenting jämfört med nätterna i Altaibergen i Ryssland: Ner till 20 minusgrader fick vi känna på. En liten försmak av den äkta ryska vintern som vi kommer att bli närmare bekanta med!

Men landskapet kompenserade mer än väl för kylan. Vi gjorde en övernattning på en gammal bergsväg med magisk utsikt. Här var det inte de gropiga vägarna som hindrade oss, utan jag själv med mina ständiga fotostopp. En härlig solig dag i Altaibergen gjorde vi en paus, eftersom vi behövde ta hand om vårt växande berg av smutstvätt. Det var första gången som vi behövde hacka upp is för att komma åt färskt vatten.

En gränspostering från ingenstans.

Gränsövergången vid Mongoliet var en speciell upplevelse. Eftersom stormarknaderna i Ryssland var fantastiskt välförsedda ville vi fylla på alla förråd på förhand. Högst upp på listan stod djupfrysta grönsaker. Vi hade läst i reseberättelser att det kunde vara svårt att få tag på grönsaker på landsbygden i Mongoliet. Dessutom ville vi bunkra diesel. Men så dök plötsligt gränsposteringen upp – 50 kilometer före den verkliga gränsen.

Där blev vi skickade från den ena tjänstemannen till den andra. Och sedan var vi ändå inte klara, eftersom vi ville skaffa en olycksfallsförsäkring. Utanför Europa, där våra schweiziska poliser inte är med, hade det hittills funkat bra vid varenda gränspassage. De flesta försäkringskontor är inkvarterade i containrar – spartanskt, men allt går rätt till.

Den här gången var det inte så: Först ville damen i kassan ha dubbla priset mot vad vi hade tagit reda på nätet, sedan fyllde hon i formuläret med oläsliga kråkfötter. När dessutom en man som stod intill ville pracka på oss allt möjligt annat gav vi upp. Som tur var fick vi två dagar senare i en by möjlighet att skaffa försäkringen.

Vi kommer inte längre – då är det bara att börja gräva.

Däremot fanns inte en människa i sikte när vi – för vilken gång i ordningen – körde fast. På sommaren händer det ofta här, vilket syns på de djupa fårorna i vägen. Vi körde förbi det ena efter det andra, och även vattenhål med drickande kameler. Men sedan grävde lastbilen utan förvarning ner sig på höger sida.

Eftersom vi var helt ensamma fick vi sätta vår lit till våra sandplåtar som underlägg. Och tro det eller ej, men efter lite skyfflande och ett rejält gaspådrag hade vi fast mark under hjulen igen. Men då fick vi i stället leka "hitta plåtarna". Två av dem hade nämligen grävt ner sig i leran och syntes inte längre till. I två hela timmar fick vi gräva innan de äntligen blev synliga.

Strax innan vi kom fram till Ulaanbaatar fick vi uppleva en dag som perfekt återspeglade magin med Mongoliet: Under morgonen körde vi över sanddyner, vilket var mycket behagligt efter all grus och sten. På eftermiddagen kom vi upp på en snötäckt platå och till slut ner igen på den torra stäppen. Nu var vi alltså framme i huvudstaden för ett depåstopp – och kunde nöjt konstatera att vi var startklara igen efter några dagar.

Del 8 i RoadStars-serien kommer den 17 december. Häng kvar!

Foton: 4-Xtremes