4-Xtremes-teamet upplever besvärliga poliser och avslappning vid Svarta havet – del 11

När vi gick upp i dag hade vi sedan länge hört ljudet av vågor och fåglar. Vi är i Georgien, vid Svarta havet. I september träffade vi på en mängd turister här. Nu har vi stranden alldeles för oss själva.

För en månad sedan i Sibirien hörde vinterstövlar, jackor, mössor och handskar fortfarande till standardklädseln. Sedan början av november hade vi minusgrader och längtade efter att kunna tillbringa mer tid utomhus och ta längre promenader. Det går såklart även i snö, men när man sjunker ned till knäna för varje steg blir det snabbt jobbigt.

Den här etappen började i den västsibiriska storstaden Novosibirsk. Därifrån körde vi till Omsk och sedan över gränsen till Kazakstan. Med vårt ryska visum fick vi bara stanna tre månader i landet. Tio dagar hade vi kvar.

På en huvudgata hittade vi en parkeringsplats där vi tänkte tillbringa sista natten i Ryssland. Strax efter att vi hade gått och lagt oss knackade plötsligt någon på vår husbil utifrån: Två beväpnade soldater stod vid dörren. Tydligen ”campade” vi i en militär zon, från vilken vi nu vänligt eskorterades bort. Sovplatsen vi hänvisades till låg praktiskt taget tio meter från gränsen. Trots att vi vid det här laget korsat gränsen 70 gånger med egen bil är vi fortfarande lite spända. Man kan helt enkelt aldrig veta vad som väntar en.

I Kazakstan.

Den här gången gick som tur var allting problemfritt. Efter en halvtimme kom vi till Kazakstan. Vårt mål: Astana Även om vi inte är några stadsmänniskor blev vi imponerade av Kazakstans huvudstad. Stadskärnan är nästan futuristisk och en motsats till resten av landet. I den blå timmen gjorde vi en rundtur till sevärdheterna. Över natten parkerade vi bakom operahuset – mitt i staden!

Efter att vi hade lämnat Astana var vi tvungna att fylla på med vatten. Därför tog vi oss mot floden. Det hade redan börjat att töa. Väl på plats vägrade Mike att köra närmare flodkanten med lastbilen. Vi var båda rädda att bli stående. För att klara oss till nästa vattenkälla lät vi helt enkelt snö smälta under en kväll. I en by hittade vi till slut en brunn och kunde spann för spann fylla på våra tankar. För övrigt: En spann rymmer 15 liter, våra tankar 450.

Egentligen ville vi åka längre på vägen västerut genom Kazakstan, men redan de första tre dagarna stoppades vi flera gånger av polisen. En gång hävdade poliserna att de hade mätt vår hastighet till 100 km/h. Vår Axor kan inte köra så fort. Två dagsresor efter Astana var vi så irriterade att vi beslöt oss för att köra tillbaka till Ryssland och fortsätta vår resa där. Vi svängde alltså höger i stället för vänster och var snart tillbaka vid gränsen.

Var är snökedjorna?

När vi kom till Ryssland hälsades vi välkomna av kraftig vind och mängder av snö. Ju längre västerut vi kom, desto tätare blev trafiken. Kolonner med trailerdragare som strävade uppåt längs de isiga vägarna. Vi var förvånade att se att ingen av dem hade snökedjor. På många ställen i Uralbergen var vi tvungna att vänta flera timmar innan kön rörde sig framåt igen.

Längs vägen besökte vi Volgograd, som ju tidigare hette Stalingrad under en period. Staden är berömd på grund av det förskräckliga slaget under andra världskriget. Vi hade återigen tur och kunde övernatta direkt bakom fosterlandsskulpturen, ge oss ut och fotografera i mörkret och vara med om en imponerande vaktavlösning nästa morgon.

Efter Volgograd var snön borta och de första tecknen på vår gick äntligen att se. Vi utnyttjade det bättre vädret och åkte vidare.

Regionshuvudstaden Krasnodar är en av knutpunkterna i södra Ryssland. Här besökte vi våra vänner Eugene och Tatjana. Vi ville egentligen åka tillsammans med dem till Svarta havet och campa där. Men det regnade nästan oavbrutet. Så i stället tog vi en blöt rundtur i staden och några öl på ett typiskt café. Särskilt intressant var det för oss att prata med dem om deras liv i Ryssland. Återigen kunde vi slå fast att för att kunna lära känna landet och människorna bättre måste vi bli bättre på språket. Inför nästa besök kommer vi att vara förberedda.

En sak stod fortfarande på vår lista: Vi måste till slut reparera våra dörrlås. Eugene tog därför med oss till en lastbilsverkstad. Över en månad hade vi flyttat bak allt viktigt från förarhytten och sedan tagit fram det igen på morgonen. Till och med när vi var och handlade – man vet ju aldrig. Nu gick det att låsa normalt igen. Det är de små sakerna som gör livet lättare!

Jvari-passet.

Gränsen mot Georgien var nu bara 500 kilometer bort. Vi såg fram emot värmen, det goda stenugnsbrödet, Svarta havet och Turkiet även om vi hade tyckt om Ryssland väldigt mycket. Helst av allt hade vi inte lämnat landet. Under månaderna som gått har vi lärt känna fantastiska människor och omtumlande landskap. Och det finns fortfarande så mycket mer att se! Vi kommer definitivt tillbaka.

Fotografier: 4-Xtremes