Rätt varmt! De båda äventyrarna från Schweiz på resa i Iran – del 4

Sedan igår står vi parkerade på en gårdsplan i en by i sydvästra Iran. Storstaden Shiraz ligger en timme bort. Vi hör aftonbönen ljuda över taken. Egentligen hade vi tänkt övernatta vid en källa i närheten. Men sedan accepterade vi en inbjudan från en familj. En av många: Minst fem familjer har frågat oss om vi vill parkera hos dem. Längre norrut var det en mc-förare som bjöd in oss och som sedan gav oss flera kilo frukt. Det finns många vänliga och gästfria människor här!

Överväldigande hetta i öknen Dasht-e Lut.

För några dagar sedan fick vi uppleva ett ögonblick vi sett fram emot länge: Ankomsten till öknen Dasht-e Lut i de centrala sydöstra delarna av landet. Vår första extremort! En morgon i norra delen av sandstenslabyrinten Kalut lämnade vi vägen bakom oss och körde ut på ökensanden. För att kunna köra offroad igenom klippformationerna sänkte vi däcktrycket till tre bar. Ändå fick vi vara otroligt försiktiga så att vi inte fastnade.

Efter drygt en timme fanns det inte längre några spår av andra fordon framför oss och vid 11-tiden stannade vi till. Marken var så varm att vi inte kunde släppa ut vår hund Aimée. Hon fick stanna i den ventilerade hundburen. I en dalsänka mätte vi marktemperaturen: 82,9 grader! Även lufttemperaturen låg på över 60 grader. Det hade väl varit någorlunda uthärdligt, men de varma vindbyarna som kom från ingenstans brände rejält på huden! Och det var då vi förstod att vi hade nått det första av våra Xtreme-mål.

Efter en natt i öknen bestämde vi oss för att inte stanna kvar där dagen efter – det var så torrt att näsborrarna klibbade igen. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus. Därför bröt vi upp tidigt på morgonen. Mike rattade lastbilen och jag – Andrea – körde mc:n. Det var en enorm utmaning för mig på grund av den svåra terrängen.

Vägassistans med den ”antika” 1924-tippbilen.

På väg tillbaka upp på vägen hände det: Vi körde över en betongplatta som låg över en vattenkanal. Tyvärr var den inte konstruerad för våra 13 ton så vi sjönk ner 60 centimeter med ena bakhjulet. Lastbilen stod så snett att vi trodde att vårt äventyr var över! Men även här visade sig iraniernas vänlighet vara en välsignelse: Manskapet på ett urgammalt 1924-tippfordon erbjöd oss hjälp – och efter en timme stod Axor på fast underlag igen. Förutom några repor på bakaxeln och krängningshämmaren var lastbilen intakt.

Vi har åkt mer än 10 000 kilometer sedan starten. Här i Iran är de stora huvudlederna i rätt gott skick. Men på grund av värmen finns det många gropar och spår i vägbanan. Och det är inte bara det som får oss att tänka efter lite extra: Vi är verkligen långt hemifrån och i grund och botten befinner vi oss i en helt annan värld. Ett litet exempel är den förvirrande hanteringen av valutan. Vid gränsen växlade vi euro till rial. Men till vardags använder folk toman där man tar bort en nolla jämfört med rial. Och som turist vet man aldrig om priserna anges i rial eller toman.

Långa uppförsbackar, en överfylld färja.

I öknen Dasht-e Lut råder extrema förhållanden men på sommaren är det mycket varmt överallt i landet. Fälten bevattnas från underjordiska källor. Då och då kan vi fylla på vatten ur en sådan källa. Långa sträckor åker vi på en höjd på ca 1 500 meter över havet. När det går uppför en längre stund ökar motortemperaturen rejält. Det kan faktiskt också bero på bränslekvaliteten. I Turkiet höll sig temperaturen i alla fall rätt konstant på liknande sträckor.

Från öknen bar det av söderut i Iran. Vårt mål: Qeshm, den största ön i Persiska viken. Vi lyckades komma med på en proppfull färja. Det gick precis att knöka in vår Axor. Med infällda speglar stod vi så inklämda mellan två lastbilar att Mike inte kunde lämna förarhytten under överfarten. På ön höll vädret på att ta knäcken på oss: 45 grader och 67 procents luftfuktighet! Trots att temperaturen var en del lägre än i öknen var det här rentav ännu jobbigare än den torra hettan där.

Del 5 i RoadStars-serien kommer den 24 september. Häng kvar!

Foto: 4-Xtremes